200 KM, andra

.
.
.
.
.
.
.
Tillsammans med 12 andra hågade gav jag mig i lördags iväg från Shell-macken i Holma/Malmö för att cykla en 200 KM slinga. Betydligt färre som kör randonneur i Skåne än i Köpenhamn, således. En lite annan vinkel är att i Köpenhamn startades och avslutades loppet vid tågstationer. På svenska sidan är start och mål en och samma bensinstation. Praktiskt, men samtidigt lite ironiskt. Jag kör ju själv bil av och till, men när jag är på cykel är bilister inte bästa tekoppen. I Sverige var även samtliga kontroller förlagda till bensinstationer. Jag såg dock ingen som rökte på dem. Danskarna är som jag noterat lite mer vågade. En eloge skall arrangören Tony Mellsop ha för att han prickat ut en lättorienterad bana. Inte många möjligheter att köra vilse.

Den gemensamma starten gick kl. 8.00 och det var precis att jag hann med, på grund av krångel med skoskydden. Jag har precis köpt ett par nya cykelskor och gått upp en storlek. Det gjorde att skydden precis räckte till, men det var inte helt lätt att få ihop blixtslåset. Första biten var ambitionen att det skulle köras i klunga, något som inte precis passar mig då jag är inställd på att träna för ultralopp. Jag la mig lite efter när vi kom ut ur staden. Klungan höll ett hårt tempo och så småningom tog det ut sin rätt och jag släppte dem. Då hade jag borrat med över 30 i snitt ett tag. Vinden var då mest framifrån, så det höga tempot fick jag senare betala i form av en svacka. Jag körde dock på om än i lägre tempo. Efter lite mer än halva loppet, när jag stämplat ut i Ystad (122 KM), så släppte det igen och jag kunde successivt höja snittfarten. Att köra längs kusten mellan Ystad & Höllviken var under de rådande förhållandena närmast optimalt. Sol, lätt medvind och havsutsikt.

Till Vägverket och kommunerna längs banan har jag en undran: Hur kommer det sig att cykelbanorna tillåts vara fulla av sten, grus, glas och grindar? Var är nollvisionen i det?

Med en målgång 20 minuter under den tid jag inriktat mig på (10 timmar), så kunde jag nöjd ta mig till min syster som bor på lagom avstånd från bensinstationen för att duscha och byta kläder. Ett kvällsmål på Mando med min bror fick utgöra "återhämtning".

På god väg mot en första inteckning

.
.
.
.
.
.
.
.
I samma startgrupp som 75 glada danskar, varav några lyckades kombinera 20 mil i sidvind och motvind med rökpauser i vägkorsningar och på bensinmackar (sic!), har jag avverkat, fysiskt, den första etappen i kvalificeringen för PBP. Nu gäller det att det fungerar med homologiseringen. Vädret var utmanande då det blåste hårt och den sista vägen hem gick rakt mot vinden. Det var i övrigt utmärkt, inget regn, mest sol och inte alltför varmt under dagen. De tjugo milen kändes som trettio och var för mig i praktiken något mer, då jag (som vanligt) körde vilse. Några riktigt stora svängar utanför banlinjen blev det inte. Jag körde förbi i några korsningar och fick vända.

I början av loppet var jag lite orolig, då jag såg än den ena än den andra stanna med punktering. Jag räknade upp till åtta innan vi lämnat Storköpenhamn, sedan tänkte jag: "Försök att inte tänka på det!" Jag hade ju Ann-Margreths öde i Middelfart i om inte färskt så dock minne. Av en deltagare som låg framför mig i början tog jag upp en vana, som jag först tyckte var underlig. Han satte handen till först framdäck och sedan bakdäck kort efter start efter varje stopp. Det var många rödljus i början. Det tog två-tre stopp innan jag förstod vitsen. Han borstade helt enkelt av däcken. Inte för att jag kan vara säker på att det var denna vana som förde mig runt utan punktering. Men något magiskt var det.

När jag kört ungefär halvvägs (98 km) pratade jag med en av kontrollanterna, som visade sig vara UMCA medlem liksom jag själv. Vi växlade några ord om att det verkar vara oro i lägret. Han hade i likhet med mig ännu inte fått decembernumret av tidningen. Vi får väl se om den kommer. Han hade anmält sig till en av Lon Haldemans PAC-tourer i USA och skulle korsa kontinenten i sommar. Tre tusen dollar och en fantastisk upplevelse på köpet.

Ännu ett steg upp

.
.
.
.
.
.
.
.
.
Upp på 17e plats efter några hårda tvåtimmarssejourer. Idag gick det bra, men igår var det en pärs att genomföra. Det syntes bland annat genom en snitthastighet som låg en kilometer i timmen lägre under gårdagen. Nu blir det nog hårt att klättra ytterligare, men jag tänker inte lägga mig på försvar. Får försöka disponera tiden så att jag kan få in några lite längre sejourer, vilket även kan vara klokt med tanke på att jag skall försöka mig på första kvalificeringsturen inför PBP. En tjugomilare som arrangeras av randonneurerna på danska sidan, med start i Hilleröd på lördag.

Som synes befinner jag mig nu i ett skikt som lagt in ett antal långtidssejourer. Det är på positionerna över mig bara en, den som ligger på 8e plats, som inte har minst två sessioner om sex timmar eller mer. Mest extrem är John Jurczynski med en 50-timmars och en 87-timmars session. Han kör sina på en Spinner spinningcykel. Jag undrar hur mycket motstånd han lagt på? Själv kör jag just nu i uppförsbacke med lutningar från 0,1 till 3,5 %. Det går inte så fort, men ger en bra kombination av kraft- och uthållighetsträning.

Ett steg upp

.
.
.
.
.
.
.
.
Efter att ha hamlat på 19e plats en längre tid tog jag idag ett steg upp på Indoor Challenge. Kanske är det många som nu tagit fram utecykeln och övegått till att rulla i nerförsbackar istället för att nödgas trampa hela tiden. Utan att anta Roddarns koncept "hellre bra än brun" (eftersom jag ändå skulle kört långärmat utomhus) så tänker jag stanna inomhus så mycket det går. Kvalificeringarna för PBP får jag ju inte köra på CompuTrainer, så det blir till några turer på vägarna inom kort. Ses vi?

Tillbaka

.
.
.
.
.
.
.
.
Efter några dagar på 20e plats har jag nu "återerövrat" 19e positionen. Det har främst skett genom 2 timmars sessioner. Jag hålller på att laborera med sadelinställningen för att hitta en optimal sittposition. En tid hade jag allt på plats, trodde jag. Men så kändes det obekvämt i höger knä och ganska kort efter sågs en kraftig obalans i SpinScan-fönstret. En anledning till att passen hållt sig till 2 timmar är att jag lagt ner en hel del tid på översättning av manualen till Coaching Software. Du hittar den på http://www.ultracykling.se/ct_cs.htm. Än är alla sidor inte översatta, men det närmar sig. Sedan skall bilderna också in. Det är inte så många i originalmanualen, men jag funderar på att komplettera med fler. Eftersom den svenska manualen ligger på webben, så behöver jag inte vara lika bekymrad om tryckkostnaden?

Inne bland de 20 första

.
.
.
.
.
.
.
Efter gårdagens insats, ett kort men intensivt tvåtimmarslopp har jag nu tagit mig in bland de tjugo första i UMCA Indoor Challenge. Nu gäller det i första hand att försvara den positionen och i andra hand att klättra. Att jag skulle komma till topps är rimligen uteslutet. Caneman verkar ju ha inomhuscykling som heltidssysselsättning. Jag undrar om han inte, om det hela skedde uner kontrollerade former, skulle vara innehavare av världsrekordet i inomhuscykling (timmar & poäng) under ett år?

För mig har Indoor Challenge fungerat som en bättre sporre än "bara" målet att köra RAAM, som jag tidigare hade. Jag loggar fler och längre pass. Jag har successivt kunnat öka tempot, inklusive att jag i inledningen av ett pass hela tiden kunnat öka tempot även när jag sedan fortsatt cyklingen i ytterligare någon eller några timmar. Återhämtningen verkar också gå bra. Kanske har det att göra med att jag dricker en halv liter Vitargo Gainers Gold den sista halvtimmen? Detta istället för att vänta tills jag cyklat färdigt.

Kamp om positionen

.
.
.
.
.
.
.
.
.
De som slåss i mitt segment av UMCA Indoor Challenge verkar vara vad danskarna kallar "nogre harde negle". Eller är det jag som klamrar mig fast. Själv trodde jag att jag skulle kunna klättra genom ihärdiga och jämna insatser. Får kanske överväga att lägga in ett rejält marathonpass?