På god väg mot en första inteckning

.
.
.
.
.
.
.
.
I samma startgrupp som 75 glada danskar, varav några lyckades kombinera 20 mil i sidvind och motvind med rökpauser i vägkorsningar och på bensinmackar (sic!), har jag avverkat, fysiskt, den första etappen i kvalificeringen för PBP. Nu gäller det att det fungerar med homologiseringen. Vädret var utmanande då det blåste hårt och den sista vägen hem gick rakt mot vinden. Det var i övrigt utmärkt, inget regn, mest sol och inte alltför varmt under dagen. De tjugo milen kändes som trettio och var för mig i praktiken något mer, då jag (som vanligt) körde vilse. Några riktigt stora svängar utanför banlinjen blev det inte. Jag körde förbi i några korsningar och fick vända.

I början av loppet var jag lite orolig, då jag såg än den ena än den andra stanna med punktering. Jag räknade upp till åtta innan vi lämnat Storköpenhamn, sedan tänkte jag: "Försök att inte tänka på det!" Jag hade ju Ann-Margreths öde i Middelfart i om inte färskt så dock minne. Av en deltagare som låg framför mig i början tog jag upp en vana, som jag först tyckte var underlig. Han satte handen till först framdäck och sedan bakdäck kort efter start efter varje stopp. Det var många rödljus i början. Det tog två-tre stopp innan jag förstod vitsen. Han borstade helt enkelt av däcken. Inte för att jag kan vara säker på att det var denna vana som förde mig runt utan punktering. Men något magiskt var det.

När jag kört ungefär halvvägs (98 km) pratade jag med en av kontrollanterna, som visade sig vara UMCA medlem liksom jag själv. Vi växlade några ord om att det verkar vara oro i lägret. Han hade i likhet med mig ännu inte fått decembernumret av tidningen. Vi får väl se om den kommer. Han hade anmält sig till en av Lon Haldemans PAC-tourer i USA och skulle korsa kontinenten i sommar. Tre tusen dollar och en fantastisk upplevelse på köpet.