Stockholm-Borås
Då har jag provat att köra Stockholm-Göteborg Nonstop. Ja, det blev längre än jag cyklat tidigare i ett sträck: totalt 47 mil på 25 timmar. Däremot gick den sista biten till Göteborg per buss. Växlingen på främre kransen la av och enbart stora klinga fungerade. Jag fick inte rätt på det och de långa uppförsbackarna före Borås tog för hårt på knän och armar. Eftersom jag kände av en skada i nacken, som min kiropraktor i Helsingör fått ordning på, tänkte jag att det var bäst att nöja sig med denna förbättring och sikta högre nästa gång. Så här några dagar efter känner jag fortfarande av att vänsterarmen fick ta i över förmåga. Nåväl.
Det var inledningsvis en mycket trevlig erfarenhet, att samlas vid Stadshuset och småsnacka med de andra som skulle iväg. På plats fanns också RAAM 2005 vinnaren Cat Berge, som följde med den första milen. Då lotsades vi ut av Jan Christiansen. En färd som lite grann annonserade loppet tematiskt: det var inte lätt att hitta ut till Hallunda. Vi fick stanna och fråga lokalbefolkningen. Jo.
Just detta moment, cykelorientering, är inte något som jag är varken anhängare av eller bra på. Ett skäl är att jag måste ta av och på läsglasögon. Ett annat är att det innebär att jag måste stanna och läsa. Det bryter rytmen. Sedan kommer det tunga skälen. Det är lätt att läsa fel om det är många svängar hit och dit. Och det var det. Jag räknade fel på en rondell (tog den första, det skulle vara den andra). Så andra kontrollen missade jag. Istället hamnade jag i Nyköping. Där körde jag igenom centrala stan i jakt på att åter komma på "banan". Turen var dock med mig, just då, för jag blev varken stoppad av polisen eller hindrad av de något rusiga ungdomarna som stapplade hemåt (?). Jag lyckades även undvika att punktera på de krossade öl- och spritflaskor som låg lite här och var. Jag kom på spåret i Norrköping. Senare fick jag veta att just detta misstag, att ta vägen över Nyköping istället för Runtuna, hade gjorts av ett helt gäng året innan. Så inte ens det fick jag vara ensam om.
En annan sak jag lärde mig var att vägskyltarna i Skåne tycks vara av en högre, reflekterande kvalitet än uppåt landet. Det var lätt att köra förbi skyltar utan att se vad som stod på dem. Ibland såg jag inte skylten förrän precis när jag passerade. Det ledde till onödiga stopp och vändningar, för att kolla att jag var på rätt väg eller, som det var från Nyköping och ut en bit, på väg mot rätt väg. Ett par som körde loppet hade en belysning som verkligen imponerade. Den var diodbaserad och de hade en lampa fäst längst ner på styret. Det hindrade förstås vid Ullrich-körning. Men lösningen var ju mer fransk än tysk. Precis som på Paddan, följde ju lyset vägen när de svängde. Något att ta efter.
Det som gick bäst var rutinen för matning. Jag hade förberett mig genom att göra "matpaket", med plastpåsar som innehöll två påsar Vitargo-pulver, Energikakan, Vitargos nya Protein/kolhydrat bar, fyra Squeeze och en müslibar. Jag hade fem sådana påspaket, som jag hade avsatt för varje femtimmars pass. Den regimen höll bra fram till Lekeryd, där jag kompletterade med korv+mos, choklad och Coca-Cola. Då hade det blivit kallare och regnade, så det gick åt mer energi. Korv + moset var nog lite en felsatsning, för det satte sig liksom som en propp under en timme efteråt. Det hade varit bättre med en eller ett par Gainomax, tror jag. Får ta och testa det "utanför tävlan" senare.
Efter Taberg gjorde jag en felläsning av riktningen igen och hamnade i en korsning som låg några kilometer åt "ett annat håll". Jag ringde Göran, som var loppets koordinator och fick rådet "kör mot Mulseryd". Vilket ju var rätt håll. Just vägen till Mulseryd från den plats jag hamnat på visade sig dock rätt farlig under rådande förhållanden (regn). Det var i stort sett en enda brant nerförsbacke och detta på grusväg, med de hål som en sådan innehåller. Jag klarade det, om än smalbenen var ganska nersprutade. De såg solbrända ut. Min hypotes är att det var här som växlingen fick sig en körare. För när backarna började en bit efter Mulseryd, då jag kommit in på asfalt igen, ja då gick det inte att använda annat än stora klingan fram. Jag antar att jag kunde ha klämt in reglaget, så att jag bara hade lilla klingan att köra på. Men det tänkte jag inte riktigt på när det begav sig. Jag var inte heller hågad att stå av för att meka, för det regnade rätt bra och jag ville inte bli kall. Hur som helst, så kom jag att köra stående som Virenque. Dock inte på lätta växlar. Så småningom kom det att göra riktigt ont. Så jag "stämplade ut" i Borås och ringde Göran för att meddela. Sedan tog jag mig till Borås C, fär det visade sig att det gick en buss till Göteborg någon timme senare. Jag hade precis missat tåget.
Efter djup sömn på hotell Opera, väntade söndagen brunch tillsammans med några av loppets deltagare. Det var en bra avrundning på detta "projekt". Väl hemma i Lund, tänker jag att nästa långlopp skall vara ett som inte har så starka inslag av orientering. Det finns rakare väg mellan Stockholm och Göteborg. För den som gillar att vara på upptäcktsfärd och köra i omväxlande natur och väglag kan jag varmt rekommendera Stockholm-Göteborg NonStop. Stora delar var närmast "bilfritt". Samtidigt gör det loppet väldigt "anonymt". Vid stämplingsställena märktes jag/vi och det samlade nyfikna, som undrade vart vi var på väg. När taxichaufförerna utanför statoilmacken i Norrköping hörde att jag skulle till Göteborg, så blev de både intresserade och imponerade, det märktes. Även några damer som köade vid kassan när jag stämplade, ställde frågor. Det är väl inte var dag som cyklister stannar på en mack? Men annars går loppet väldigt obemärkt förbi. Det är förståss säkrare att vara på småvägar, men jag tänker att kanske det blir för ensligt?
Nu väntar rengöring och reparation av cykeln. Hmm. Skulle haft en "crew" som skötte det.
Det var inledningsvis en mycket trevlig erfarenhet, att samlas vid Stadshuset och småsnacka med de andra som skulle iväg. På plats fanns också RAAM 2005 vinnaren Cat Berge, som följde med den första milen. Då lotsades vi ut av Jan Christiansen. En färd som lite grann annonserade loppet tematiskt: det var inte lätt att hitta ut till Hallunda. Vi fick stanna och fråga lokalbefolkningen. Jo.
Just detta moment, cykelorientering, är inte något som jag är varken anhängare av eller bra på. Ett skäl är att jag måste ta av och på läsglasögon. Ett annat är att det innebär att jag måste stanna och läsa. Det bryter rytmen. Sedan kommer det tunga skälen. Det är lätt att läsa fel om det är många svängar hit och dit. Och det var det. Jag räknade fel på en rondell (tog den första, det skulle vara den andra). Så andra kontrollen missade jag. Istället hamnade jag i Nyköping. Där körde jag igenom centrala stan i jakt på att åter komma på "banan". Turen var dock med mig, just då, för jag blev varken stoppad av polisen eller hindrad av de något rusiga ungdomarna som stapplade hemåt (?). Jag lyckades även undvika att punktera på de krossade öl- och spritflaskor som låg lite här och var. Jag kom på spåret i Norrköping. Senare fick jag veta att just detta misstag, att ta vägen över Nyköping istället för Runtuna, hade gjorts av ett helt gäng året innan. Så inte ens det fick jag vara ensam om.
En annan sak jag lärde mig var att vägskyltarna i Skåne tycks vara av en högre, reflekterande kvalitet än uppåt landet. Det var lätt att köra förbi skyltar utan att se vad som stod på dem. Ibland såg jag inte skylten förrän precis när jag passerade. Det ledde till onödiga stopp och vändningar, för att kolla att jag var på rätt väg eller, som det var från Nyköping och ut en bit, på väg mot rätt väg. Ett par som körde loppet hade en belysning som verkligen imponerade. Den var diodbaserad och de hade en lampa fäst längst ner på styret. Det hindrade förstås vid Ullrich-körning. Men lösningen var ju mer fransk än tysk. Precis som på Paddan, följde ju lyset vägen när de svängde. Något att ta efter.
Det som gick bäst var rutinen för matning. Jag hade förberett mig genom att göra "matpaket", med plastpåsar som innehöll två påsar Vitargo-pulver, Energikakan, Vitargos nya Protein/kolhydrat bar, fyra Squeeze och en müslibar. Jag hade fem sådana påspaket, som jag hade avsatt för varje femtimmars pass. Den regimen höll bra fram till Lekeryd, där jag kompletterade med korv+mos, choklad och Coca-Cola. Då hade det blivit kallare och regnade, så det gick åt mer energi. Korv + moset var nog lite en felsatsning, för det satte sig liksom som en propp under en timme efteråt. Det hade varit bättre med en eller ett par Gainomax, tror jag. Får ta och testa det "utanför tävlan" senare.
Efter Taberg gjorde jag en felläsning av riktningen igen och hamnade i en korsning som låg några kilometer åt "ett annat håll". Jag ringde Göran, som var loppets koordinator och fick rådet "kör mot Mulseryd". Vilket ju var rätt håll. Just vägen till Mulseryd från den plats jag hamnat på visade sig dock rätt farlig under rådande förhållanden (regn). Det var i stort sett en enda brant nerförsbacke och detta på grusväg, med de hål som en sådan innehåller. Jag klarade det, om än smalbenen var ganska nersprutade. De såg solbrända ut. Min hypotes är att det var här som växlingen fick sig en körare. För när backarna började en bit efter Mulseryd, då jag kommit in på asfalt igen, ja då gick det inte att använda annat än stora klingan fram. Jag antar att jag kunde ha klämt in reglaget, så att jag bara hade lilla klingan att köra på. Men det tänkte jag inte riktigt på när det begav sig. Jag var inte heller hågad att stå av för att meka, för det regnade rätt bra och jag ville inte bli kall. Hur som helst, så kom jag att köra stående som Virenque. Dock inte på lätta växlar. Så småningom kom det att göra riktigt ont. Så jag "stämplade ut" i Borås och ringde Göran för att meddela. Sedan tog jag mig till Borås C, fär det visade sig att det gick en buss till Göteborg någon timme senare. Jag hade precis missat tåget.
Efter djup sömn på hotell Opera, väntade söndagen brunch tillsammans med några av loppets deltagare. Det var en bra avrundning på detta "projekt". Väl hemma i Lund, tänker jag att nästa långlopp skall vara ett som inte har så starka inslag av orientering. Det finns rakare väg mellan Stockholm och Göteborg. För den som gillar att vara på upptäcktsfärd och köra i omväxlande natur och väglag kan jag varmt rekommendera Stockholm-Göteborg NonStop. Stora delar var närmast "bilfritt". Samtidigt gör det loppet väldigt "anonymt". Vid stämplingsställena märktes jag/vi och det samlade nyfikna, som undrade vart vi var på väg. När taxichaufförerna utanför statoilmacken i Norrköping hörde att jag skulle till Göteborg, så blev de både intresserade och imponerade, det märktes. Även några damer som köade vid kassan när jag stämplade, ställde frågor. Det är väl inte var dag som cyklister stannar på en mack? Men annars går loppet väldigt obemärkt förbi. Det är förståss säkrare att vara på småvägar, men jag tänker att kanske det blir för ensligt?
Nu väntar rengöring och reparation av cykeln. Hmm. Skulle haft en "crew" som skötte det.
posted by Sven-Erik Olsson at 20:55
