På god väg mot en första inteckning

.
.
.
.
.
.
.
.
I samma startgrupp som 75 glada danskar, varav några lyckades kombinera 20 mil i sidvind och motvind med rökpauser i vägkorsningar och på bensinmackar (sic!), har jag avverkat, fysiskt, den första etappen i kvalificeringen för PBP. Nu gäller det att det fungerar med homologiseringen. Vädret var utmanande då det blåste hårt och den sista vägen hem gick rakt mot vinden. Det var i övrigt utmärkt, inget regn, mest sol och inte alltför varmt under dagen. De tjugo milen kändes som trettio och var för mig i praktiken något mer, då jag (som vanligt) körde vilse. Några riktigt stora svängar utanför banlinjen blev det inte. Jag körde förbi i några korsningar och fick vända.

I början av loppet var jag lite orolig, då jag såg än den ena än den andra stanna med punktering. Jag räknade upp till åtta innan vi lämnat Storköpenhamn, sedan tänkte jag: "Försök att inte tänka på det!" Jag hade ju Ann-Margreths öde i Middelfart i om inte färskt så dock minne. Av en deltagare som låg framför mig i början tog jag upp en vana, som jag först tyckte var underlig. Han satte handen till först framdäck och sedan bakdäck kort efter start efter varje stopp. Det var många rödljus i början. Det tog två-tre stopp innan jag förstod vitsen. Han borstade helt enkelt av däcken. Inte för att jag kan vara säker på att det var denna vana som förde mig runt utan punktering. Men något magiskt var det.

När jag kört ungefär halvvägs (98 km) pratade jag med en av kontrollanterna, som visade sig vara UMCA medlem liksom jag själv. Vi växlade några ord om att det verkar vara oro i lägret. Han hade i likhet med mig ännu inte fått decembernumret av tidningen. Vi får väl se om den kommer. Han hade anmält sig till en av Lon Haldemans PAC-tourer i USA och skulle korsa kontinenten i sommar. Tre tusen dollar och en fantastisk upplevelse på köpet.

Ännu ett steg upp

.
.
.
.
.
.
.
.
.
Upp på 17e plats efter några hårda tvåtimmarssejourer. Idag gick det bra, men igår var det en pärs att genomföra. Det syntes bland annat genom en snitthastighet som låg en kilometer i timmen lägre under gårdagen. Nu blir det nog hårt att klättra ytterligare, men jag tänker inte lägga mig på försvar. Får försöka disponera tiden så att jag kan få in några lite längre sejourer, vilket även kan vara klokt med tanke på att jag skall försöka mig på första kvalificeringsturen inför PBP. En tjugomilare som arrangeras av randonneurerna på danska sidan, med start i Hilleröd på lördag.

Som synes befinner jag mig nu i ett skikt som lagt in ett antal långtidssejourer. Det är på positionerna över mig bara en, den som ligger på 8e plats, som inte har minst två sessioner om sex timmar eller mer. Mest extrem är John Jurczynski med en 50-timmars och en 87-timmars session. Han kör sina på en Spinner spinningcykel. Jag undrar hur mycket motstånd han lagt på? Själv kör jag just nu i uppförsbacke med lutningar från 0,1 till 3,5 %. Det går inte så fort, men ger en bra kombination av kraft- och uthållighetsträning.

Ett steg upp

.
.
.
.
.
.
.
.
Efter att ha hamlat på 19e plats en längre tid tog jag idag ett steg upp på Indoor Challenge. Kanske är det många som nu tagit fram utecykeln och övegått till att rulla i nerförsbackar istället för att nödgas trampa hela tiden. Utan att anta Roddarns koncept "hellre bra än brun" (eftersom jag ändå skulle kört långärmat utomhus) så tänker jag stanna inomhus så mycket det går. Kvalificeringarna för PBP får jag ju inte köra på CompuTrainer, så det blir till några turer på vägarna inom kort. Ses vi?