Ännu en dos Bobbi

Tydligen har sport- drycks- fabrikanten Maxim en faiblesse för nordiska RAAM- cyklister. Med i brevet från Peter Tonér fanns också en sida om Bobbi Thoréns utflykt mellan Nordkap och Gibraltar år 1997, alltså fyra år efter hans genomförande av RAAM. Då sponsrade de honom och testade Maxim Balance. Maxim var en av huvudsponsorerna för Chris MacDonald, dansk-amerikanen som kom två i RAAM förra året [2005, alltså].

Jag kollade upp Maxims webb och historien om Maxim Balance och Bobbi Thorén finns kvar om än i modifierad form på
http://www.maximal.se/sidor/tav_langlopp.htm , där de skriver så här:

"För alla som tränar mycket, på udda tider, mängd, uppstår alltid problemet med mat. Har jag ätit tillräckligt? Har jag ätit (tävling) för mycket? Etc, etc. Problem att äta tillräckligt mycket. Att få i sig av allt. Balans. Ge kroppen förutsättningar att ta vara på alla träningstimmar. Att utvecklas. Att behålla immunförsvar. Att vara frisk. Nu har vi lösningen.
Maxim Balance. Balans i kroppen. Må bra. Utvecklas. Var frisk. - 1997 cyklade Bobbi Thorén från Varberg mellan Nordkap och Gibraltar. 650 mil. 6500 km. På 19 dygn. 19 timmar per dygn. Masserades under sömnen.
Väcktes så fort sömnen var ineffekt och ögats iris ”fladdrade”. ”Upp och cykla”! Tufft. Han klarade inte att äta vanlig mat i större utsträckning. Lite symboliskt för att ha någonting att se fram emot morgon och kväll. Ca 15000 av 16000 dagliga kcal. kom från Maxim. I olika former. Problemet var att vi blev lite osäkra huruvida han skulle må bra av att äta / dricka rena kolhydrater under så pass lång tid. Vi hade då ett pulver som var ledande i Be Ne Lux länderna hos dom som bantade seriöst. Den här mixen gjorde vi om så den passade till en idrottsman. Och testade på Bobbi. Super. Han mådde helt perfekt hela tiden. Vi skapade en mix som ger dig allt du behöver. ALLT. Inklusive fibrer, mineraler, vitaminer. Allt. Varje laddning ger dig minst 33% av allt du behöver. ALLT.
Fullkomligt idealisk som efterdryck.
Ger optimalt resultat av träningspasset. "

Det verkar ju lovande. Jag tycker själv att vissa av Maxims barer är goda, men föredrar trots det Energikakan från Kalmar. Som dryck har jag när jag cyklar på CompuTrainer använt Vitargos +Electrolyte, väl utspädd. Det är lite av ökeneffekt att sitta på trainer även om källaren håller en behaglig temperatur kring 10-15 grader beroende på hur kallt det är ute. Återhämtning sker med en dos Gainomax. Jag föredrar den med apelsinsmak. Det skall vara apelisnsmak på milkshake också tycker jag. Men en viss firma med dubbelbåge som symbol har den alltför sällan i sortimentet. Däremot har de börjat med morötter. Det är lite svårt att käka under cykling.

Fortsatt nerför och lite historia på vägen

Jag måste rimligtvis ha klättrat en hel del under de sträckor jag avverkat hittills, för liksom sträcka 22 sett till helheten var en mycket lång [mer än tio mil] nerförsbacke så är vägen mot tidsstation 23 även den en utförslöpa. Fast omkring tre mil kortare. Så här i inledningen på den nya sträckningen går det väldigt fort om jag jämför med mina tidigare etapper och kadens samt wattgenomsnitt har gjort ett rejält ryck upp. När det gäller det senare känns det som om jag hamnat i en ny division. En kadens på 83 i snitt och watt-talet 267W! Om detta innebär att jag passerat en av dessa sticking-points som jag minns att grabbarna i STK (Sundbybergs TyngdlyftningsKlubb) talade om på 1960-talet, ja då har jag plötsligen förbättrat mina resultat igen. Denna gång med cirka 10%.

Här i dagarna fick jag ett brev från Peter Tonér, som bland annat innehöll en kopia på ett nummer av "Hjulia & Hjulius". Bakom detta döljer sig Fredrikshofs IF Cykel, närmare bestämt deras klubbtidning. Numret var Nr 1. Januari 1994. Ett Temanummer om Randonneur med rubriken "Allt under 200 km är för kort!". På framsidan framgick de klassiska problemen för frivilligrörelser: Betalning av klubbavgifter kräver påminnelse och det behövs funktionärer. Det kan bli för bekvämt att ligga på rulle! I tidningen fanns två artiklar som var särskilt intressanta för mig. Den ena var "Bobbi Thoréns RAAM" och den andra hade rubriken "Sverige-Tempot".

Det var när Fredrikshofs Cykel höll sitt årsmöte november 1993 som Bobbi Thorén berättade om sitt deltagande i Race Across America. På mötet imponerade såväl som imponerades Bobbi. Deltagarna skall ha trollbunidts av Bobbis berättelse och Bobbi själv tog strakt intryck av att hela 80 personer var på plats på årsmötet. Det årets RAAM hade varit en rejäl prövning kunde Bobbi berätta. Nästan 50 grader (varmt) i öknen, stark motvind och rejäla sviter. Av artikeln framgick att Team Bobbi Thorén samlar på artefakter [lämningar] efter Bobbis färd mot mål. Skor som blivit för små och som därför fått släppa till en sågklinga så att tåhättan kunde tas bort. En måttsydd Eddy Merckx cykel [blå-gul] med en hög ram.

För Bobbi var RAAM en dröm som blev verklighet, berättar han under rubriken "This is a hell of a race" [Det här är ett helsickes cykellopp]. 1993 startade 23 kvalificerade cyklister med den traditionella paraden i fem mil. Starten gick det året i Los Angeles. För Bobbi följde sedan en chockupplevelse i form av 50 grader och motvind genom Nevadaöknen. Bobbi cyklade med is i en ryggsäck på ryggen. Öknen avlöstes av en andra påfrestning i form av Klippiga Bergen. Här bjöds först på hård cykling upp till 3700 meters höjd och sedan nerför. Om Bobbi inte hade kännt sig tvungen att bromsa, hade han varit framme snabbare. Men 8 mil i 70 kilometer i timmen kan säkert räcka. Bobbi uppskattade att det skulle vara möjligt att komma upp i över 100 kilometer i timmen på den aktuella sträckan. Jag antar att hjälm och rejält med skydd mot vinden rekommenderas.

Värme och motvind är ju sin sak. Motvind, kyla och ösregn är ingen välkommen avlösning. Men det var vad som mötte Bobbi och som en liten krydda ett möte med en svartbjörn. Värmen återkom sedan, med varmt, fuktigt väder, arga hundar och dåliga vägar. Jag tänker att Bobbi vid detta laget var rejält sur och kanske i likhet med andra RAAM-cyklister mötte sina inre demoner. Han berättar om hallucinationer, telepatisk kontakt och vidare färd mot målet. När var det som mest verkligt?, skulle jag vilja fråga honom.

I likhet med många andra fick Bobbi kämpa med sömn/vakenhet och skällande hundar. 12 dygns färd och en av 6 som verkligen nådde målet. Inte inom tidsramen, men utan att bryta. Bobbi gjorde utan tvekan en prestation utöver det vanliga när han genomförde loppet. Jag gillar bilden på hans cykel. Den verkar väldigt lik min Rambouillet i ramgeometrin. Bobbi har dock ett par riktigt vassa hjul [HEAD, tror jag]. Får väl byta upp mig, kanske.

Artikeln om Sverige-Tempot kom inte med, men det får jag säkert anledning att återkomma till framöver. Nu skall jag ta min Rambouillet till service/genomgång så att den inte skramlar så mycket. Kedjan behöver nog bytas och hjulen rättas något. Växelväljarens gång kan må gott av att finjusteras, så att det inte skrapar i ytterlägena.

Ny Distans bakom mig och en annan tog jag till mig

Nu är jag på väg mot tidsstation 22! Det har varit tre sega dagar varav två utan cykling. Kroppen, eller vad jag skall kalla det, med risk att vara nutidsfähig, har inte varit riktigt med på banan. I dag kom jag upp i sadeln igen och det går hyggligt. Jag har satt ett måttligt tempo. Jag tänker inte låta mig besegras av pacern. Å andra sidan tänker jag att det räcker att jag ligger några meter före. Och då hellre ett tiotal än ett tusental. I dagarna, så har jag då hittat var ultracyklister på svenska vägar har sitt "klubbhus".CK Distans, på www.ckdistans.se. Jag är nu medlem i samma klubb som Peter Tonér, en av de ultracyklister jag sökt och nu fått kontakt med.

Min förhoppning är att ultracyklingen skall växa här i landet och det skall bli spännande att se hur klubben kan utvecklas framöver. Kanske kan lopp i stil med "Sömnlös i Rudan" vara ett sätt att få uppmärksamhet kring sporten?

Via Peter Tonér har jag också lyckats återkalla minnet av namnet på en annan av Sveriges ultracyklister, Bobbie Thorén från Varberg. På mässan På Två Hjul 2006 i Göteborg träffade jag ju dennes cykelmekaniker och hjälpreda. Boobie fullföljde RAAM som förste deltagande svensk i någon klass 1993. Hans tid var dock inte inom den tillåtna sluttiden. Peter Tonér beskriver det årets lopp som ett oerhört varmt och långt RAAM. Nu skall jag försöka få fatt i en kopia av Bobbies föredrag för Stockholmsklubben Fredrikshof.

Peter Tonér skrev till mig att Sverigetempot, Smygehuk-Treriksröset, kan bli av till 2009. Det vore något.

På banan igen

Efter fem dagar i Göteborg, varav fyra mässdagar (www.2hjul.nu) är jag tillbaka och rullar på min egen cykel. Samarbetet med CK Cyclesport.se flöt på bra och SAB-cyklarna från L-O Cykelsport (www.lo-cykelsport.nu) rullade fint. Jag hade dock lite känning av min nacke, då jag inte är van vid en så låg ställning som gäller för de rena landsvägs-race cyklar CK Cyclesport kör på. Kombinationen aluminium och karbon kändes väl avvägd, även om den inte är så rigid som stål. Under mässan var det flera som prövade att se vilken maxeffekt de kunde komma upp i på CompuTrainer. Såvitt jag minns var det en 2 meters tempospecialist från Göteborg som gick ut hårdast och prickade 650 Watt. Själv lyckades jag till min egen förvåning trycka ut 631 Watt. En rejäl höjning jämfört med tidigare. Dock har jag då inte försökt pumpa ut en topp utan spurtat i slutet av ett lopp.

På besök i montern var såväl klubbkollegor från FK Trampen (www.trampen.com, som cyklister från uppstickaren CK Lunedi (www.cklunedi.se). Susann Ljungskog satt en stund på cykel i montern, men hade ett späckat program, så det blev aldrig att hon provade CompuTrainer. Hon skulle vidare, först till Happy MTB (www.happymtb.org), och sedan för paus i cykelcafét. Innan dess hann jag språka med Dieter som hjälpt Susanne med pedalinfästningen. Han berättade att han tillverkat ett helt mekansiskt hjälpmedel för rundtrampning. Såvitt jag kunde se var det byggt på att cykeln hade dubbla kedjor. Om cyklisten trampar fel säger det "klick", kunde han berätta. Och i början klickar det så "de blir nästan vansinniga" fortsatte han. Effektivt, antar jag. Men inte så tyst som CompuTrainers rundtrampsanalys.

Idag har jag på fyra månader cyklat 2222 kilometer på CompuTrainer enligt min dokumentation. I praktiken har det runnit iväg ytterligare kilometer som jag inte antecknat, exempelvis under mässan. Igår packade jag upp min nyinköpta Garmin Edge GPS cykeldator och gick ut på gården och lät den söka upp satelliter. Så länge snön ligger decimeterdjup på öppna platser och det är snösörja mest överallt så får det vänta med premiärturen med denna manick.