Två olyckor, två vinster

Mitt Gran Fondo började med att starten senarelades då några punkterat på väg upp till start. Det var blött på vägarna och det är ju idealiska förhållanden för allt möjligt att få fäste i däcket och sedan göra det där jobbet som förstör. Sedan märkte jag efter ett tag att jag hade väldigt hög puls (155 slag/minut) utan att det gick direkt fort. Det blåste, men inte så att det kunde förklara att pulsen gick upp på detta sätt, så snart efter start. Eftger ett tag växte insikten att jag hade för mycket kläder på. Jag kokade helt enkelt. Dagen till ära hade jag bestämt mig för att prova en undertröja i Merinoull, som jag köpt via Rivendell. Den kliar inte! Däremot var den alldeles fantastisk på att hålla mig varm. Så jag kom till att stanna för att klä om. Även om jag avfört vinden från dagordningen när det gällde pulsen, så blåste det rätt friskt. Så jag hade en del sjå med att flytta nummerlappen. Så småningom kom jag iväg och körde ikapp Ann-Margreth. Fortfarande låg pulsen rätt högt, men jag tänkte att det kan bero på att jag nu får ta i får att i motvinden cykla ikapp. Det tog också ett tag.

Lagom till att jag kom ifatt, en cirka 16 km in på sträckan, så kastade Ann-Margreth kedjan. Stopp igen, för att lyta kedjan på plats. Platsen är markerad, jag höll på att skriva utmärkt men ångrade förstås, på kartan ovan. Det är min Garmin 305 som ritat den. Jag återkommer till hur den klarade resan. Sedan gick det bra och jag började se effekten av att jag druckit extra. Pulsen började steg för steg att flytta sig nedåt, utan att jag slagit av på tempot. Så hör jag en rejäl smäll bakom mig och vänder mig om. Jag får se Ann-Margreth göra slutfasen av vad som ser ut att vara en spurtkrasch. Jag får förklaringen en stund efteråt. Däremellan har jag snabbsladdat ut i vägkanten, rusat tillbaka och dragit henne av vägen och sedan cykeln.

Ann-Margreth har efter kraschen ett blödande knä och svårt att andas. Efter en längre paus, så beslutar hon sig för att göra en "flygare". Ann-Margreth vill upp på cykeln igen, för att komma över rädslan. Så blir det också, men hon har då inte något hopp om att fullfölja. Hon får inte riktigt luft och har svårt att andas. Rapporter om kraschen går tydligen fram via de som kör förbi, så när vi kommer till depån, så har de hört om olyckan. Ann-Margreth vill dock inte bryta, så vi fortsätter. Kraschplatsen är markerad på kartan nedan.

Resten av loppet går inte snabbt, men det går. Funktio- närerna visar stor förståelse och låter oss fullfölja, även om vi tar några extra minuter på oss. Väl i mål står turen oss bi. Jag vinner ett par Craft skoskydd i lotteriet. Vi står och pratar och så läser prisutdelaren upp att de nästa priserna är Fi:zik Arione sadlar (ursäkta stavningen ..). Jag säger att en sådan skulle jag vilja ha, till min Peugeot. "Jag vann en!", svarar Ann-Margreth. Jag trodde henne inte först, men visst var det så. Sedan gick jag och hämtade kaffe och sockerkakor.

Så var det det där med 305:an. Den kartlade hela loppet. Men det var en del data som den tydligen gjorde sig av med för att klara det. Höjdmätningen redovisas således inte. Det var precis på gränsen att den hängde med på den sju timmar långa resan. Batteriet var i stort sett tömt. Det här är en produkt som de behöver förbättra om den skall bli användbar för den som är ute mer än några timmar. Men det har jag ju konstaterat innan.